Pinsam tystnad

varför vill vi inte ha tystnad när man är i sällskap med andra mäniskor? ja det är på något viss konstigt. vad finns det i denna tystnad som inte uppskattas av båda? självklart är detta inte något som sträcker sig utöver hela männskligheten, kanske inte ens utanför en viss kultur, ekonomisk eller social klass eller generation. men denna pinsamma tystnad har jag ändå upplevt för många gånger för att den inte bara finns inuti mig. men vad är det som är pinsamt i den? är det pinsamt att vi inte längre hittar något gemensamt och därför inte kan tala med varandra? är detta pinsamt och bör kvävas av meningslösa ord?

om vi summerar frågställningen såhär: vad är det vi egentligen är rädda för i denna tystnad? vad är det så skrämmande med i den? man är ju rädd för pinsamheten man upplever av denna tystnad. det har vi redan kommit fram till. och pinsamhet betyder att man skäms inte för andra. och när man skämms inför andra så stämmer inte den bilden man vill ha om sig själv med den man tror man har om sig själv. så om detta ovan stämmer så, är man rädd för den pinsamma tystnaden för att man inte vill föreställa sig själv som tystnad. nej man vill ju ha en bild av sig som social och attraktiv, inte tråkig och tystlåten. men är de meningslösa orden en bättre bild av sig själv eller desperat försök till det?