Ensamhet i en feberhetta

Man känner sig först ensam när man inte befinner sig med någon? eller åtminstone när man inte känner att man får "riktig" kontakt med någon? I riktig menar jag att man inte får den kontakten man vill ha och då känner sig ensam. Så vad är denna "riktiga" kontakt man söker efter? Jag själv har lätt för kontakt och lätt för att ta den kontakten jag söker efter. Ja menar, vill jag prata är det ju bara att prata. Men varför denna ensamhet då? Varför ligga och klaga över denna meningslöshet ensamheten skapar? Korridoren ekar av musik och av människor som är fulla. Men det får mig inte att känna mig i kontakt med andra eller ens i känna närhet dessa andra. Så varför kan jag inte få riktig kontakt med dem? Förmodligen kan jag det. Och jag inser att inget av det jag skriver ovan kan representera mig i vanliga fall, då den ända kontakten jag söker nu är den kroppsliga, den som sluter om mig och viskar en godnatt saga i mitt öra. För jag har feber och känner mig svag och vill att någon ska se detta och säga att det är okej sussa mig till sömms.