vill jag

att kärlek alltid ska bevaras?

sparat

det här vill jag komma ihåg

Ambitiösa flykter

Tittar jag på framtiden så ser jag allt man vill bli
den som hittar sanningen
den som beskriver verkligheten
den som frisläpper alla slavar
den som visar hur "tjänster för mig" egentligen är "lite tjänster för mig och mer för andra" utan att den andra verkligen vill dig lika väl
jag som förverkligat de närmsta och första estetiken
jag som förtydligat Freuds symboler i dagens kultur
Så ser framtiden ut.
Men var är arbete?
Var är symbolerna?
de nedskrivna heliga orden?
de smutsiga papperna?
de staplade manuskripten?
de undermedvetna kopplingarna i de formade färgerna?
de kubformade bilderna på förberedande historien?
Allt som består i det som varit är synopser och elektriska spänningar
inre dialoger och känslouttryck
pinsamma försök att bestå i historien och innehållslösa former
lata ambitioner och planenandet att göra dem synliga
subjektiva avbildningar av andra människor
I anspråk på att lyckan bara har en form för mig, så finns den första lösningen på det i dessa satser:
njut av allt som inte hindrar livet
spara bara de former som du vill komma ihåg nu och i framtiden
skilj på andras anspråk på vad vi ska komma ihåg
men
sörj inte
skäms inte
räds inte över
snåla inte med
och försök förstå andras likheter med det du nu valt att komma ihåg

Tidigare skrifter

Allt som skrivits innan här tycks kan inte längre undertecknas Douglas. Det är nån annan snubbe i historien som skrivit det. Inte jag.

I Sverige finns inga hjältar

Nej, så är det. Ingen har någonsin behövt ta val som innebär risker. Aldrig har man dött för sitt val. Men skadats har man, visst, men det räknas inte som skada här. Nej, det är ju bara anpassning, att göra som resten av samhället. Men fuck däät, var finns hjältarna? Citronen och flamman? Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht? Var fan finns dom? Där borta, där jaa, där finns dom, där den nytta man gör för samhället är självändamålet, där pengarna är arbetet.

Det här är ingen moralpredikan, det är ingen text för att hylla en författaren, förstå det Douglas. Det är en fråga, om var alla andra är, de som njuter när de är vaknat och sörjer när de sover. För är det inte så det ser ut? Att folk går till jobbet när de är vakna och sover på fritiden? Galenskap ryms aldrig i utförandet av en uppgift åt någon annan. Galenskap former som formats utanför den kognitiva logiken, verifikationen, utanför tankar som delas helt med andra. Galenskap är grunden för lyckan. Galenskap var de första valen. Var finns det plats för galenskap idag? Högst upp mesta dels, bland de som gör de verkliga valen, där den trogne belönas rikligt. Men galenskapen har andra forum, bland de som försöker knulla sönder pyramiden och ser andra möjligheter att ordna oss i. Vem sa att pyramiden var den ända ordningen? Det ända sättet som möjliggör stadga, stabilitet och möjlighet för lycka? Möjlighet att förverkliga, göra materia av galenskapen? Inte hjältarna i alla fall, kom ihåg det.

Framtiden är så jävla ljus

Företagaravgift och inte arbetsgivaravgift

Vore det inte bättre om man istället för de avgifter i arbetsgivaravgiften, som betalar det arbetsförsäkringen, så sponsrade och lånandet pengar till nyföretagare? Så blir man av med jobbet, ska man istället ha chansen att skapa sitt egna jobb, sitt egna företag.

Ur ett ekonomiskt perspektiv borde det väl i teorin bli så att lika mycket pengar kommer ut i systemet, som då borde hålla kvar samma produktivtet och efterfrågan. Den enda skillnaden blir att pengarna inte fördelas till de som inte kan hitta jobb som andra skapar åt en, utan måste skapa sitt eget. Staten, som i detta fall måste ändra på hur man förtar (företar?) sig, måste skapa möjligheter för individer att samarbeta med andra individer, så att man kollektivt kan arbeta åt samma mål, men med olika uppgifter.

Självklart finns det kritik och invändningar till om praktiken kan likna teorin. Skulle produktiviteten avta, då större företag blir mindre och arbetande, företagandet, kanske mindre specialiserat? Det skulle ju i värsta fall betyda att de pengarna som tidigare representerat en hög produktivitet tillslut hittar sitt riktiga värde och därför minskar, om man inte hindrar det på andra sätt, såsom våld.

Självklart skulle fifflandet med de tänkta nyföretagandepengarna finnas kvar. Vissa människor ser ingen glädje i tjänstgörat åt andra, utan ser endast njutning i tjänstgörandet åt en. Teoretiskt finns det dock möjligheter att den minoritet som idag endast vill bli betjänad skulle kunna minska, då det skulle finnas flera möjligheter till att sprida eget skapat kapital.

Det kommer dock alltid finnas de som inte kan anpassa sig efter sin egna förmåga att forma egna produkter. Utan vet bara hur man får kapital genom att sälja sin mekanik och tid. Stor lagerarbetaren ser arbetet som en tid då endast andras förklaring av hur målet ska förverkligas styr hans handlingar, men med naturlig kritik, för att tiden som spendras nu värderas högst först sen, i form av månadslön. Men här måste facket, som i alla stor storföretagar frågor, kräva företaget på de försäkringar som de ser sin självklara rätt att få.

Samtidigt måste man fundera kring hur en social och kulturell utveckling skulle se ut i jämförelse med idag. Staten som utbildare och ansvarstagaren av de icke anpassade, skulle i ett behöva ta ett stort ansvar i att göra det lättare att förstå och kunna företaga av sin egna kontroll. Anpassningen för den som arbetar skulle inte längre göras efter andras expertis och egna vinning, utan av den egna förståelsen av hur man förverkligar det mål man har med företagandet.

Men i hopet om att människan vill och kan kontrollera åtminstone lite mer av de val som faktiskt görs åt en så skulle ett experiment kunna propageras för. Vill de flesta människor göra arbetsuppgifter som någon annan får att göra, utan att man själv ser sig delaktig i varken uppgiften eller produkten? De flesta inte. Kan alla anpassa sig i den höga konkurrens som en stor marknad idag skapar? Kanske inte, men flera mindre marknader skulle förmodligen dyka upp, med mindre konkurrens.