Att lyssna på någon

De flesta har fömodligen lyssnat på när en annan människa (ett annat subjekt) pratat med en. Detta ser jag som ett annorlunda fenomen. Inte för att vi lyssnar på någon, det är ju bra att vi kan lyssna på vår medmänniska, nej men det annorlunda är självaste fenomenet att lyssna på någon. För vad är det egentligen som händer? Vi ersätter vår egna inre dialog, vår inre röst med de ord som den andra människa uttrycker. Vårt tänkande, vårt inre medvetande ersätts nu med en annan människas ord. Detta är för mig en ny upptäckt, alltså jag har ju självfallet lyssnat på andra människor innan, men aldrig varit medveten om att det denna människas röst ersätter min egna. Jag, vid sekunderna jag lyckas koncentrera mig helt vid det den andra säger, blir den andras röst.

Men åter till varför jag inte lyckats upptäcka detta innan. Eftersom att den andres röst ersätter min egna inre röst, så kan jag inte heller reflektera med mina ord kring detta fenomen. För att göra detta måste jag ju ersätta den andres röst med min egna och kan då inte iakta hur jag, upplever denna inre dialog som den andres röst för inom mig.

Så hur kan jag då ha iaktagit detta? Jo för att jag de senaste veckorna börjat analysera mina vardagliga upplevelser och mitt vardagliga tänkandet på ett nytt sätt. Ett sätt som ständigt frågar sig hur ett ting egentligen ligger till. Så jag undrade vad som egentligen händer när jag lyssnar på någon. Så fort jag frågat denna fråga så visste jag redan hur det låg till, då jag forfarande är medveten om vad som händer när jag lyssnar på någon, men kan inte iakta vid tillståndet då jag lyssnar utan endast kan bli medveten om det i efter hand eller innan jag pratar, då jag kan föra en egen inre dialog.

Men åter till obeservationen. Det som händer när jag för en inre dialog med mig själv är att jag antingen sätter ord på egna slutsatser och sinnesupplevelser eller återupplivar redan upplevda sinnesintryck och redan antagna slutsatser. Sinnesupplevelser betyder de saker jag tycks uppleva i sinnliga former, såsom att jag ser en luktar och ser en bild av min gammla katt när jag hör namnet Bliss. En slutsats är en antagelse om att en sak t.ex. ter sig på ett visst sätt eller har existensen av en viss form. Jag drar slutsatsen att min mor har haft en stor påverkan på mitt överjag när jag jämför den bilden av mitt överjag och den bilden av min mor. I bilden menar jag de sammansatta värderingarna och reglerna de båda står för. Dock så upplevs även dessa i sinnlig form (ljudet som min inre röst uppspelar).

Så när jag lyssnar på någon annan, kan denna annan få mig att inse nya saker om mig själv. Inte för att denna någon ger mig nya erfarenheter (förutom erfarenheten den andre skapar vid sekunden jag lyssnar) utan för att de orden den andre sätter samman kan få mig att dra nya slutsatser av mina redan upplevda sinnesupplevelser. Alltså säger föklarar du strukturalismen för mig, utan att jag läst det innan, så kan jag även lära mig vad den står för. Men inte för att du ger mig nya erfarenheter utan för att du gör nya sammankopplingar mellan ord, ord som kopplas till tidigare sinnesintryck och slutsatser. Så säger du till mig att dörren är låst i hallen, kan jag då komma till insikt att dörren i hallen är låst. Detta gör jag då, jag lyssnar på dig och sammankopplar mina tidigare sinnesintryck eller slutsatser, dörr, i, låst, osv. En sammansättning som jag själv skulle kunna dra, men jag inte dragit då jag inte kommit i kontakt med den låsta dörren i hallen.

Så när man lyssnar på någon annan är det ungefär att byta videokasset i skallen. Först har man sin egna videokasset som kopplas med vissa bilder, som spelar upp en viss film åt dig. Men sen byts den filmen ut när du börjar lyssna på någon annan, men av dina egna bilder.