Oändligheten personifierad

(Ett sms skickat till någon okänd sjukling som bad om absurditet)

Mr.Black: Förklara om oändligeheten, du som nu säger att du vet vem den är.
Mr.White: När sa jag det? Du vet ju lika bra vem det är, du träffa honom samtidigt som mig. Du vill ju bara skämma ut mig din jävel!
Mr.Black: Haha, kom igen nu. Berätta bara.
Mr.White: Ja men inte för att du vill det, okej såhär ser han ut: oändligheten e liksom trött, som om han inte sovit på ett par dar men samtidigt är han utdragen som om en lerklump som kastats hårt mot väggen.
Tid: Varför ska ni ljuga sådär? Är det något som ni tror hjälper människor eller? Nej, jag ska berätta hur oändligheten ser ut. Oändligheten ser ut som total stillhet, som att leva i ett foto typ. Att man aldrig upplever någon förändring liksom. Förstår ni bättre nu? Lite svårt att förklara så här då jag aldrig träffat hela henne.....

Våra första timmar.

Blunda
Borra in öronpluggarna
Stäng munnen
Ignorera känseln
Håll ett djupt andetag
Vad upplever du?
Ett svart moln av inre storm?
En mjuk hand som hjälper dig ur koman?
Försök att tänka utan ord...
Se vart du kommer
Hittar du något?
Något du aldrig upplevt?
Tomheten som ger dig känslan av, av ingenting?
detta är vårat riktiga medvetande

Utveckling av Wittgenstein

Språket. Det är något som är rätt svårt att förstå men det hjälper om man läser Wittgenstein. Hur jag förstått det menar han att orden inte har en fast definition utan definieras i det sammanhanget det används i situation, i språkspelet. Detta vill jag nu utveckla (eller stärka?) den.

Jo jag kom nämligen och tänka så här en tidig morgon i min kväll. Språket, symbolerna och orden kan endast bli förstodda ifall tolkaren förstår förutsättningarna konverseraren har satt upp. Vi tar ett exempel:

Jag och en vän sitter och pratar om kanelbullar. Vi diskuterar olika recept och hur man bör tillaga dem bäst. Sen kommer du in i konversationen och du hör bara "ja snåla bara inte så blir det gott". Du förstår då ingeeeeeeeeeting, utan du får upp flera olika tolkningar i skallen som inte har något med vad jag och min vän pratar om. Vad beror då detta på? Jo för att du ska förstår vad jag menar med "ja snåla inte så blir det gott" så måste du även ha hört det vi sagt innan, de förutsättningarna (sammanhanget, förstående av mitt språk, osv) vi har byggt upp för att den meningen ska kunna tolkas som jag försöker det.

Därför så är inte endast begreppet och referensen det viktiga i språket.

Den naturliga dialektiken

För att kunna utveckla en idé (eller tes om man vill kalla det de) så måste man ha en motpart. Då kan man invända med att säga att man kan utveckla teorier på helt egen hand utan någons hjälp och det stämmer, men då du gjort det har du (eller åtminstone jag) haft en bild av en opposition/kritiker i min skalle som ständigt invändit mot min teori. För skulle jag inte haft en motsättning eller någon som invänder så kommer inte teorin heller utvecklas utan anses rätt från början. Denna kritiker man pratar med hos sig själv är dock inte någon annan, utan bild av något annan/annat.

En paramenidisk enhet

Jag: Universum, är du och jag en?
Universum: Universum, är du och jag en?