Alltid kär i någon/något

Som Derrida redan sagt är man alltid kär i någon/något. Man kan inte endast vara kär utan att vara det åt någon/något eller av någon/något. Vad kan en någon/något vara? En någon kan vara en annan människa, men först och främst något man ser som ett subjekt. En någon kan inte vara ett objekt. På samma sätt något alltid ett objekt. Men frågan kommer när man iakttar förälskelsen till en annan människa. Vad är det man älskar? Det man iakttar: alltså den andres kropp, röst, berörelse, osv. Eller den uppfattningen man har om den andres uppfattning? Förtydligande av exemplen:

Älskar jag hur du jag uppfattar hur du drar fingret långsamt vid sidan av min nacke, suger svagt vid min öronsnibb och viskar åtråvärda ord i mitt öra? Eller är när du pratar, när vi för en diskussion som gör mig kär i dig? I att föra en diskussion antar jag att man är intresserad i det den andra säger och inte endast för diskussionen för att uttrycka sin egen åsikt utan invädningar. Det kan stå lite oklart forfarande.

Jag älskar bilden av någon. Denna bild avbilden av något. Så jag älskar något.
Jag älskar hur jag själv framstår när jag pratar med någon. Jag älskar hur det någon annan får mig att tycka om mig själv. Jag älskar då egentligen mig själv men blir beroende av den andra för att förverkliga älskandet. Kärleken framställs genom någon (och inte genom något).
Men det blir forfarande subjektjaget som älskar objektjaget. Alltså jag älskar min närmaste för hur jag själv kan vara med dem, hur jag själv kan se mig själv vara med dem. Så det tycks omöjligt att älska något annat än ett objekt.

Men en följdfråga måste naturligtvis ställas. Är det sig själv man älskar när man älskar någon annan?