Komedi

I humorn får man säga vad man vill. Man får bryta de allmäna reglerna som reglerar diskursen på vilket sätt man vill. Möjligheterna är oändliga.
Så varför anses buskis humor som tråkig och banal? För att vi redan kan den. Den visar ingen ny möjlighet, någon ny simulacrum.

Alltid kär i någon/något

Som Derrida redan sagt är man alltid kär i någon/något. Man kan inte endast vara kär utan att vara det åt någon/något eller av någon/något. Vad kan en någon/något vara? En någon kan vara en annan människa, men först och främst något man ser som ett subjekt. En någon kan inte vara ett objekt. På samma sätt något alltid ett objekt. Men frågan kommer när man iakttar förälskelsen till en annan människa. Vad är det man älskar? Det man iakttar: alltså den andres kropp, röst, berörelse, osv. Eller den uppfattningen man har om den andres uppfattning? Förtydligande av exemplen:

Älskar jag hur du jag uppfattar hur du drar fingret långsamt vid sidan av min nacke, suger svagt vid min öronsnibb och viskar åtråvärda ord i mitt öra? Eller är när du pratar, när vi för en diskussion som gör mig kär i dig? I att föra en diskussion antar jag att man är intresserad i det den andra säger och inte endast för diskussionen för att uttrycka sin egen åsikt utan invädningar. Det kan stå lite oklart forfarande.

Jag älskar bilden av någon. Denna bild avbilden av något. Så jag älskar något.
Jag älskar hur jag själv framstår när jag pratar med någon. Jag älskar hur det någon annan får mig att tycka om mig själv. Jag älskar då egentligen mig själv men blir beroende av den andra för att förverkliga älskandet. Kärleken framställs genom någon (och inte genom något).
Men det blir forfarande subjektjaget som älskar objektjaget. Alltså jag älskar min närmaste för hur jag själv kan vara med dem, hur jag själv kan se mig själv vara med dem. Så det tycks omöjligt att älska något annat än ett objekt.

Men en följdfråga måste naturligtvis ställas. Är det sig själv man älskar när man älskar någon annan?

Definitionen av att vara kär och att känna kärlek

vilka känslor är kärlek relaterad till? är då känslan av att vara kär någon av dessa känslor? jag t.ex. vara kär i min lärare. jag sitter i min lilla skolbänk och tittar på min lärare när hon undervisar. När jag tittar på läraren och konstaterar jag för mig själv "ååh, jag är så kär". Jag ÄR så kär, då borde jag kunna byta ut kär med allt möjligt man kan vara. Jag kan vara glad, jag kan vara arg, jag kan vara ledsen, jag kan vara euforisk. Men jag är åtminstone inte medveten om att jag är något av de möjligheterna, utan jag konstaterar ju när jag tittar på läraren att jag är kär. Det jag tycker mig kunna urskilja i mitt vara är tillståndet att vara kär.

Men vad känner man när man är kär? Jag känner väl inte kärlek? Alltså, jag kan känna glädje, ilska, sorgsen och eufori. Här har vi en upptäckt. Jag har aldrig använt uttrycket "jag känner kärlek" eller kunnat förstå vad andra menar med det helt och hållet. Jag kan känna tillit, bekräftelse, uppskattning, åtrå, intresse, affektion, nyfikenhet för eller av någon. Men jag känner inte kärlek. Utan när jag är kär känner jag något av det andra ovan. För hur kan jag känna kärlek? Kärlek måste vara något som det andra orden också övertäcker (eller åtminstone andra ord också övertäcker). Kärlek kan innefattar något större än orden ovan, något större som inte går att defineras utan att man definerar andra saker som följer med. Alltså kärlek betyder att man både känner åtrå, tillit och affektion åt någon annan. Medan åtrå inte betyder kärlek och tillit (även fast man kan åtrå tillit och kärlek).

Dock så betvivlar jag att detta sätt att systematisera orden som om de vore något konstant, något som ständigt betyder samma sak för en själv. Men användningen av kärlek är för brett.

Svensk fotbolls utvecklingsteori

Sverige kommer bli bättre i fotboll. Inte för att fotbollen kommer få så otroligt mycket mer pengar. Utan för att Sverige kommer bestå som farmarliga för andra länder. Nej det som händer i Sverige är att man inser att man inte kommer kunna köpa spelare som är värda det som de får av att de är färdiga. Utan man inser att man själv måste utveckla spelarna. Aik, Hammarby, Göteborg, Helsingborg, Malmö, Elfsborg har en målsättning att ha utvecklingsbara spelare (oftast talanger eller afrikaner) i blandning med en rutinerad trupp. Vissa gör det i större utstäkning, andra i mindre. De mindre (marknadsmässigt) lagen tvingas redan av ekonomiska skäl ha en större andel talanger eller redan utvecklade spelare från lägre divisioner. Detta betyder att man centraliserar den talang, som faktiskt även finns i lägre divisioner, till de högre talangerna. Och det e de som utvecklas nu. Klubbarna har börjat förbättra eller helt enkelt skapa scoutingverksamheter (åtminstone i bajen) som suger ut den talang som finns ute i landet och utvecklar den ännu mer eller helt enkelt håller den i liv. Samtidigt som de bästa spelarna från Sverige lämnar ersätts de med sämre talanger från lägre divisioner som sen har möjligheten att bli minst lika bra. På det viset blir Sverige ett någorlunda unikt land i att utveckla individiuell skicklighet.

Mycket som Balkan varit länge. Titta bara på lilla Serbien och Kroatien. De slussar ut spelare till Europa, på samma sätt som Sverige. Fast jag skulle inte jämföra talangen hos Serbien/Kroatien med Sverige. Då Serbien/Kroatien vinner mot bättre lag än Sverige och har mer spelare i de bättre klubblagen. Men de är tvungna att sälja sina talanger på samma sätt som Sverige.

Det finns inget undermedvetet

Du upplever alltid dina upplevelser. Alltså är du "undermedvetet" förälskad med din lärare, så känner du det fortfarande men har inte satt ord på det. Du väljer att inte uppmärksamma den känslan. Samma sak med den här texten du läser. Du fokuserar sin blick på dessa ord och tycks endast se dem och det i närheten runtom det, men egentligen ser du hela det rum du befinner dig runt om. Så du har ett undermedvetet i den bemärkelsen att du inte har ord på det du upplever, och då inte urskiljer det från vad det inte är. Detta du då inte väljer att urskilja påverkar ända den delen av dig du faktiskt urskiljer. Så är du undermedvetet kär i din lärare så påverkas fortfarande ditt sätt att agera mot henne, då du fortfarande känner det.

Det undermedveten är då undermedvetet i definitionen av medvetet är "att avskilja dina upplevelser med ord" som du då inte gör. Men det undermedvetna existerar inte då du fortfarande upplever detta undermedvetna, och därför är du och en del av ditt medvetande.

Gränsen mellan orsak och verkan

Orsak och verkan är två olika saker. I två olika saker menar jag att det inte är samma sak, utan de avskiljs från varandra. Den ena (orsaken) får den andra att hända (verkan). Mitt finger puttar på en boll som får den att rulla. Mitt finger orsakar här rörelsen. Men i detta ligger det något lurigt, något som inte stämmer. För att den direkta orsaken är ligger i bollen själv. Alltså bollen rör sig framåt för att den fått kraften att röra sig framåt. Och orsaken till att den har fått en kraft som rör den framåt, är för att jag puttade på den och därmed gav den kraften. Orsaken till att jag puttade den var för att jag rörde min arm på ett visst vis. Orsaken till att jag rörde min arm på ett visst vis var för att jag rörde resten av min kropp på ett speciellt sätt. Och så vidare.....

Det tycks finnas en lång kedja av orsaker som orsakar varandra. Denna orsakslinje beskriver orsakerna till varför vissa saker förändras på ett vis. Denna linjära linje av förändring kan endast byggas upp ifall man befinner sig i den fjärde rumms dimensionen, tiden. För det blir omöjligt att veta vad som orsakade det andra utan att ha förståelse att det just orsakade det andra och inte bara hände utan en orsak. Så för att urskilja orsaken och verkan så måste man ha tid. Men hur ska man kunna urskilja dem i just tiden. Var det att jag steg ur sängen i morse som fick bollen att rulla. För tittar jag tillbaka på min orsakslinje så hittar jag att jag vaknade i morse fick mig att äta frukost, som fick mig att gå till skolan, osv, som fick mig att putta på bollen. Men roten till varför bollen rörde sig är inte än funnen, för det finns själv klart en anledning till att varför jag vaknade i morse och jag så långt bak jag kan hittar jag att min födsel är roten till varför jag puttade på bollen. Men är detta slutet? självklart inte, utan jag måste fortsätta fråga varför. Varför föddes jag? Vad orsakade min födsel? Jo att jag vid en viss tidpunkt trängde in i den andra delen av mig (spermien fertiliserade ägget). Men vad får mig att tränga in i min andra del? Jo mina föräldrar hade sex vid en specifik tidpunkt. Och så kan man fortsätta i oändligheten, utan att egentligen veta varför bollen rörde sig framfåt.

Det jag vill visa med det här är att det blir omöjligt att urskilja vilken händelse som hände under en vis tidpunkt från den andra. Utan bollen rörde sig för att världens historia orsakde den, och inte mitt finger.

Varför, jag, filosofi?

jag är bäst. ingen annan är bättre än mig, inte ens om man söker i historien! förutom ett fåtal så klart och dessa ska bekämpas med allt som står i min makt. för att jag är den store filosofen, vår tids hjälte och den ände store tänkaren från sverige. universitets världens centurm ska flyttas från usa till lund och jag ska vara deras ihärdiga lektor. allt jag säger är sanning. allt jag säger är viktigt för mänskligheten att förstå och bör läsas, om man vill va en människa det vill säga. avguda mig. min skola (den skolan som talar som sanningen) kommer utveckla en helt ny generation av tänkare, med mig som dess konstiution. jag kommer gå till historien, som historiens inflytelserikaste filosof. med Allas ögon riktade på mig!

men sen då? va ska hända sen? när all berömelse nått mitt ego? när det inte finns mer inflytelse och mer uppmärksamhet att vinna? vad ska man sträva åt? varför ska man filosofera? för det jag skrev ovan, är inte något jag skriver för att förlöjliga migsjälv. utan den ger svar på varför jag överhuvudtaget vill förmedla den filosofi jag skapar. men varför skulle denna mening vara mer väredefull än den att leva som en simpel lärare? och äta sina simpla makaroner? och ta hand om sina simpla barn? och älska sin simpla fru? detta är som en mardröm för mig, att vara vem som helst, de som varken sticker ut eller tycker sig veta något som andra inte kan. nej föreställer jag mig det livet så får det formen av en mardöm som inte går att väckas ur eller förändra.

detta måste vara anledningen till som arbetar i det allmäna rummet förutom att tjäna pengar. ja menar varför skulle man vilja vara rockstjärna, professionell idrottsman, filmskådis, filosof, vetenskapsman om man inte vill att andra ska läsa det man skrivit? att andra förstå att jag har skrivit det som står i texten? och att jag har rätt i det jag skriver och vill att andra ska uppfatta att det jag skriver är rätt?

denna insikt får mig att ständigt ifrågasätta till varför jag ens pluggar filosofi eller pluggar något som inte har något yrkesförberedande i sig överhuvudtaget. för kunskapen jag får där vill jag endast samla på mig för att yttra till andra så att de kan bekräfta mig, bekänna mig överlägsenhet och det tar bort det ädla i kunskapen. kunskapen i sig och studerandet för att få tag i kunskapen. det motsätter sig allt pluggandet och får mig att avsluta allt för att ersätta det med något yrkesutbildande plugg, medelsvensson linjen som söver ner mig i den mardrömmen jag fruktar som allra mest.

Att vara är att urskilja

Vad ska då detta betyda? jo med detta menar jag att jag inte kan vara, existera, uppfatta, uppmärksamma vara medveten om, utan att jag urskiljer det från något annat. detta tror jag även gäller för dig, men kan inte hävda det på starkare grund än att jag tror mig likna dig avsevärt. så hur bevisar jag detta? att man ständigt avgränsar vissa substanser från andra? tar vi det bästa exemplet, tar vi det som du själv upplever just nu. när du läser denna text har du sinnesintryck av långt fler saker än de du läser här, men det är de som du uppmärksammar och förvandlar till en röst i ditt inre. alltså du kan inte titta utan att välja ett föremål eller en punkt att fokusera blicken på. när du sätter blicken på den punkten eller det objektet så måste du urskilja det från något annat, annars sätter du fokus på hela din blick och förvandlar synen till en två dimensionell bild. samma gäller för orden, orden urskiljer sig från att betyda något för att det inte betyder något annat. banan betecknar föremålet banan och inte föremålet äpple. men stämmer detta för alla sinnen eller är det bara synen? Frågan består att utredas!

Myten om det andra könet

jag blir inte kär i dig
jag blir kär i min bild av dig
min dröm om dig
desto mer jag känner dig
desto mer olik är du min idealisation av hur du ska vara
desto svårare är det att umgås med dig
mitt dilemma

Roligt

roligt är det som stämmer med det man vet existerar men inte får beskrivas

Konstigt

konstigt är det som inte stämmer överens med det man redan tror

Kan man föreställa sig tre dimensionella bilder?

Det tror jag inte. Eftersom varje gång jag föreställer mig en bild eller något visuellt som inte framställs av ögonen så är det två dimensionellt. Men, hur kan jag då drömma i en tre dimensionell värld? Jag menar den världen är ju inte två dimensionell. Och den frågan kan jag icke svara på!

Sjukdomars falskhet

Fan jag vill hela tiden ursäkta mig och beklaga att jag är öm i hela kroppen och att det t.o.m. är jobbigt att ens vara vaken! Detta är ju inget ovanligt, de flesta sjuka som är avhållsamma till andra brukar skylla på sjukdommen som anledningen till avhållsamheten. Alltså jag kanske ber om ursäkt för att jag inte mötte upp er igår för att jag var sjuk.

Men ligger det inte något skumt i en sån mening? Skumt i den meningen att jag ursäktar för att jag var sjuk, inte för att jag inte kom. För vill jag bara att ni ska veta anledningen till varför jag inte mötte upp er så säger jag att jag var sjuk. Sen om jag vill be om ursäkt för att jag inte träffade er och samtidigt vill ge anledningen så kan ju meningen faktiskt se ut som den gör ovan. I det här fallet är det snarare att jag ber om ursäkt för att jag inte var socialt attraktiv och hoppas att folk ska ta hänsyn till min sjukdom och välkomna mig eller se mig som attraktivare.

Men i mitt fall så vill jag klaga på min sjukdom och mitt sinnestadie för att försäkra er att jag inte i vanliga fall beter mig som jag beter mig nu. Men mitt beteende borde inte förändras avsevärt av sjukdomen som inträffar, visst så är jag lite ömmare i kroppen och visst så är min kropp varmare än vanligt. Men fan beter jag mig inte på det här viset en varm sommar dag med massa träningsverk i kroppen (då jag både är varm och öm). Utan jag uppmärksammar sjukdommen som min källa till avhållsamhet, medan det faktiskt ligger andra antaganden och anledningar till varför jag mår dålig och är avhållsam. Kanske har jag växt upp med bilden att jag är svag och tystlåten när jag är sjuk, min familj kanske gav mig mat i sängen och kom och talade om hur dåligt jag mådde varje 10onde minut. Eller så kanske jag är kärlekskrank och intalar mig själv att jag mår dålig av sjukdomen och inte av de hemska känslorna. Så egentligen ber jag om ursäkt för mitt brustna hjärta eller för att intalat mig själv att jag är svag och hängig.

Ett fenomen i musiksmaken

Musiksmaken är som all smak, endast ett social inlärt. I socialt menar jag inte att andra har bestämt vad du ska tycka är gott eller inte, utan att du själv har bestämt detta.

Så ett roligt fenomen som kan dyka upp är när man ska lyssna igenom en skiva för att se om den är bra. De första låtarna är dåliga då de inte stämmer överens med musik du diggar eller njuter av, sen plötsligt kommer det en låt som är bra och det börjar komma bra låtar på albumet.

Varför var den låten så mkt bättre än de andra? Kanske för att de stämde med dina tidigare val över vilken musik du tycker om. Men den riktiga frågan är, varför finns det bättre låtar efter du hittat den första bra låten? Jo, när du valde att tycka om en av låtarna på plattan så valde du att tycka om en del av dem, alltså de andra låtarna på plattan liknar den bra låten på plattan mer än den musiken du först försökte relatera dem till.

Men det är ju självklart inte alltid såhär, men i det här fallet, det här fenomenet, så tycks det ligga till på dett vis.

en mardröm

jag verkar inte vet hur man är att vara utan fundera kring hur det är att vara

Pinsam tystnad

varför vill vi inte ha tystnad när man är i sällskap med andra mäniskor? ja det är på något viss konstigt. vad finns det i denna tystnad som inte uppskattas av båda? självklart är detta inte något som sträcker sig utöver hela männskligheten, kanske inte ens utanför en viss kultur, ekonomisk eller social klass eller generation. men denna pinsamma tystnad har jag ändå upplevt för många gånger för att den inte bara finns inuti mig. men vad är det som är pinsamt i den? är det pinsamt att vi inte längre hittar något gemensamt och därför inte kan tala med varandra? är detta pinsamt och bör kvävas av meningslösa ord?

om vi summerar frågställningen såhär: vad är det vi egentligen är rädda för i denna tystnad? vad är det så skrämmande med i den? man är ju rädd för pinsamheten man upplever av denna tystnad. det har vi redan kommit fram till. och pinsamhet betyder att man skäms inte för andra. och när man skämms inför andra så stämmer inte den bilden man vill ha om sig själv med den man tror man har om sig själv. så om detta ovan stämmer så, är man rädd för den pinsamma tystnaden för att man inte vill föreställa sig själv som tystnad. nej man vill ju ha en bild av sig som social och attraktiv, inte tråkig och tystlåten. men är de meningslösa orden en bättre bild av sig själv eller desperat försök till det?

Du applicerar en mening

Ett, två, tre hej!
ett, två, tre hej!
en snabel vill åt dej!
annars kan du äta din egna pastej!
eller så kallar du mig gej!
om du nu inte var lejd.....

dessa ord ovan är intressanta. inte för att de innehåller något viktigt, utan för att de inte innehåller något viktigt och den som läser det då istället applicerar något viktigt på dem. ungefär som att säga att konsten som skaparen skapade den inte är intressant utan hur iaktagaren uppfattar den. men det händer ju även ofta att konst är för svårt att förstå och då blir det även omöjligt att applicera denna känsla eller tanke du vill få ut, då de inte verkar passa in där.

Klockan

När jag tittar på klockan så ser jag en visare som rör sig. Detta gör jag, oavsett om jag har ett minne eller om jag inte har ett minne. Men jag blir först medveten om klockslagarens rörelse när jag kommer ihåg var den befann sig innan. På samma sätt fungerar tiden. Jag är först medveten om tiden när jag kommer ihåg att det hände något innan. Väntar jag på bussen så är
jag väldigt medveten om att det tycktes vara en minut jag väntat på stationen. Men spelar jag fotboll så fokuserar jag nästan endast på att röra mig på ett visst sätt, ett visst sätt som är gynnsammast för att vi ska ha chansen att vinna, utan att fokusera på vad som hände för tio minuter sedan.

Men obeserverar man klockan ur ett annat perspektiv. På hur klockan används av den vardagliga människan. Klockan är ett redskap för att komma ihåg hur mycket rummet förändras. alltså tittar jag på ett 100 meters sprinter lopp, upptäcker jag den snabba hastigheten sprintern springer när jag förstår att sprintern rör sig från en plats till en annan, kanske ett fotstog från ett annat, tio meter från ett annat eller start till slutet. Skulle jag inte se början och slutet skulle jag endast se någonting som rörde sig väldigt snabbt, utan att uppfatta att det var snabbt.

Så var kom verktyget klockan in då? Jo, genom att vi idag kan är så medvetna över dessa tidsmått så vill vi även hinna göra så mycket vi kan under dem. Vi ska inte jobba mer än åtta timmar om dagen, då jag vill göra annat under resten av de 16 timmarna dygnet ger mig. Men under dessa åtta timmar så ska inte någon tid gå åt spilo åt onödigheter. I detta menar jag ju självklart inte att det är klockan själv som skapar denna effektiviseringsprocess utan klockan endast gör den möjlig. Jag menar, hur skulle jag kunna räkna ut hur mycket det kostar att göra en skjorta på Haiti, utan att mäta början av syendet till slutet? I och med klockan kan vi alltså mäta allt mindre förändring som annars vore otroligt svårt (om inte omöjligt) utan klockan eller någon liknande teknik som klockan.

Att lyssna på någon

De flesta har fömodligen lyssnat på när en annan människa (ett annat subjekt) pratat med en. Detta ser jag som ett annorlunda fenomen. Inte för att vi lyssnar på någon, det är ju bra att vi kan lyssna på vår medmänniska, nej men det annorlunda är självaste fenomenet att lyssna på någon. För vad är det egentligen som händer? Vi ersätter vår egna inre dialog, vår inre röst med de ord som den andra människa uttrycker. Vårt tänkande, vårt inre medvetande ersätts nu med en annan människas ord. Detta är för mig en ny upptäckt, alltså jag har ju självfallet lyssnat på andra människor innan, men aldrig varit medveten om att det denna människas röst ersätter min egna. Jag, vid sekunderna jag lyckas koncentrera mig helt vid det den andra säger, blir den andras röst.

Men åter till varför jag inte lyckats upptäcka detta innan. Eftersom att den andres röst ersätter min egna inre röst, så kan jag inte heller reflektera med mina ord kring detta fenomen. För att göra detta måste jag ju ersätta den andres röst med min egna och kan då inte iakta hur jag, upplever denna inre dialog som den andres röst för inom mig.

Så hur kan jag då ha iaktagit detta? Jo för att jag de senaste veckorna börjat analysera mina vardagliga upplevelser och mitt vardagliga tänkandet på ett nytt sätt. Ett sätt som ständigt frågar sig hur ett ting egentligen ligger till. Så jag undrade vad som egentligen händer när jag lyssnar på någon. Så fort jag frågat denna fråga så visste jag redan hur det låg till, då jag forfarande är medveten om vad som händer när jag lyssnar på någon, men kan inte iakta vid tillståndet då jag lyssnar utan endast kan bli medveten om det i efter hand eller innan jag pratar, då jag kan föra en egen inre dialog.

Men åter till obeservationen. Det som händer när jag för en inre dialog med mig själv är att jag antingen sätter ord på egna slutsatser och sinnesupplevelser eller återupplivar redan upplevda sinnesintryck och redan antagna slutsatser. Sinnesupplevelser betyder de saker jag tycks uppleva i sinnliga former, såsom att jag ser en luktar och ser en bild av min gammla katt när jag hör namnet Bliss. En slutsats är en antagelse om att en sak t.ex. ter sig på ett visst sätt eller har existensen av en viss form. Jag drar slutsatsen att min mor har haft en stor påverkan på mitt överjag när jag jämför den bilden av mitt överjag och den bilden av min mor. I bilden menar jag de sammansatta värderingarna och reglerna de båda står för. Dock så upplevs även dessa i sinnlig form (ljudet som min inre röst uppspelar).

Så när jag lyssnar på någon annan, kan denna annan få mig att inse nya saker om mig själv. Inte för att denna någon ger mig nya erfarenheter (förutom erfarenheten den andre skapar vid sekunden jag lyssnar) utan för att de orden den andre sätter samman kan få mig att dra nya slutsatser av mina redan upplevda sinnesupplevelser. Alltså säger föklarar du strukturalismen för mig, utan att jag läst det innan, så kan jag även lära mig vad den står för. Men inte för att du ger mig nya erfarenheter utan för att du gör nya sammankopplingar mellan ord, ord som kopplas till tidigare sinnesintryck och slutsatser. Så säger du till mig att dörren är låst i hallen, kan jag då komma till insikt att dörren i hallen är låst. Detta gör jag då, jag lyssnar på dig och sammankopplar mina tidigare sinnesintryck eller slutsatser, dörr, i, låst, osv. En sammansättning som jag själv skulle kunna dra, men jag inte dragit då jag inte kommit i kontakt med den låsta dörren i hallen.

Så när man lyssnar på någon annan är det ungefär att byta videokasset i skallen. Först har man sin egna videokasset som kopplas med vissa bilder, som spelar upp en viss film åt dig. Men sen byts den filmen ut när du börjar lyssna på någon annan, men av dina egna bilder.

Att komma ihåg fel

Detta händer ofta, att man kommer ihåg fel. Men hur kan detta ske, jag menar varje minne har en koppling till sig. Denna koppling är i alla fall framställt i en sinnlig möjlig upplevelse. Minnet är alltså det som väcks av det som väcker den. Ordet grönt får mig att föreställa mig en massiv grön rektangulär, lukten av mitt min säng får mig att känna säkerhet, osv. På samma sätt krävs det att vi kopplar en sinnesupplevelse med en symbol för att vi ska komma ihåg det senare. Jag skriver ner dessa ord för att senare kunna föreställa mig de slutsatserna de ger mig senare, jag intala mig själv att varje gång jag ser grönt så ska jag komma ihåg att handla mat, osv.

Så vad händer då när vi har kopplat dessa sinnesupplevelser till en symbol som inte representerar det den ska. Alltså i detta menar jag inte att man kopplar ordet lök med tinget klocka att komma ihåg fel, det är bara att man kopplat tinget klocka med symbolen lök som i allmän brukar kopplas till tinget lök.

Utan att komma ihåg fel är för mig när jag tycker mig komma ihåg att jag var ute och gick och då även föreställa mig att jag varit ute och gick, men i själva verket inte gjort det. För att svara på denna fråga behöver jag ett sådant fenomen, som kan sättas i relation till olika teorier. Men detta fenomen har jag inte nu och darför inte göra en grundlig utredning av det. Men jag kan på stå en sak: jag kan föreställa mig att jag tycker mig uppleva denna falska sinnesupplevelse då jag lyckats övertala mig själv om dess sannolikhet. Denna sannolikhet behöver i själva verket inte vara grundad i något mer än att det vore sannolikt i tolkningen av alla andra minnen kring det falska minnen. Alltså det verkar troligt att jag var ute och gick för att jag har ett klart minne att jag befann mig utomhus på en viss plats och sen var innan för min dörr. Då tycker ser jag det som sannolikt att jag gick mellan platsen jag kom ihåg senast och min dörr och skapar då ett minne av att jag va ute och gick.

Men samtidigt så tycks det rimligt att som en mytoman tro på sin egna falska minnen för att man vill framstå på ett visst vis eller för att bevisa en teori som egentligen inte stämmer.

Ensamhet i en feberhetta

Man känner sig först ensam när man inte befinner sig med någon? eller åtminstone när man inte känner att man får "riktig" kontakt med någon? I riktig menar jag att man inte får den kontakten man vill ha och då känner sig ensam. Så vad är denna "riktiga" kontakt man söker efter? Jag själv har lätt för kontakt och lätt för att ta den kontakten jag söker efter. Ja menar, vill jag prata är det ju bara att prata. Men varför denna ensamhet då? Varför ligga och klaga över denna meningslöshet ensamheten skapar? Korridoren ekar av musik och av människor som är fulla. Men det får mig inte att känna mig i kontakt med andra eller ens i känna närhet dessa andra. Så varför kan jag inte få riktig kontakt med dem? Förmodligen kan jag det. Och jag inser att inget av det jag skriver ovan kan representera mig i vanliga fall, då den ända kontakten jag söker nu är den kroppsliga, den som sluter om mig och viskar en godnatt saga i mitt öra. För jag har feber och känner mig svag och vill att någon ska se detta och säga att det är okej sussa mig till sömms.

Jag undrar va de tänker, de som befinner sig i samma rum som mig men inte svarar på det jag säger utan bara blänger utan att vilja få reda något om en själv. Varför ens befinna sig i samma rum?