I Sverige finns inga hjältar

Nej, så är det. Ingen har någonsin behövt ta val som innebär risker. Aldrig har man dött för sitt val. Men skadats har man, visst, men det räknas inte som skada här. Nej, det är ju bara anpassning, att göra som resten av samhället. Men fuck däät, var finns hjältarna? Citronen och flamman? Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht? Var fan finns dom? Där borta, där jaa, där finns dom, där den nytta man gör för samhället är självändamålet, där pengarna är arbetet.

Det här är ingen moralpredikan, det är ingen text för att hylla en författaren, förstå det Douglas. Det är en fråga, om var alla andra är, de som njuter när de är vaknat och sörjer när de sover. För är det inte så det ser ut? Att folk går till jobbet när de är vakna och sover på fritiden? Galenskap ryms aldrig i utförandet av en uppgift åt någon annan. Galenskap former som formats utanför den kognitiva logiken, verifikationen, utanför tankar som delas helt med andra. Galenskap är grunden för lyckan. Galenskap var de första valen. Var finns det plats för galenskap idag? Högst upp mesta dels, bland de som gör de verkliga valen, där den trogne belönas rikligt. Men galenskapen har andra forum, bland de som försöker knulla sönder pyramiden och ser andra möjligheter att ordna oss i. Vem sa att pyramiden var den ända ordningen? Det ända sättet som möjliggör stadga, stabilitet och möjlighet för lycka? Möjlighet att förverkliga, göra materia av galenskapen? Inte hjältarna i alla fall, kom ihåg det.