måndag 29 september 2008
Den naturliga dialektiken
För att kunna utveckla en idé (eller tes om man vill kalla det de) så måste man ha en motpart. Då kan man invända med att säga att man kan utveckla teorier på helt egen hand utan någons hjälp och det stämmer, men då du gjort det har du (eller åtminstone jag) haft en bild av en opposition/kritiker i min skalle som ständigt invändit mot min teori. För skulle jag inte haft en motsättning eller någon som invänder så kommer inte teorin heller utvecklas utan anses rätt från början. Denna kritiker man pratar med hos sig själv är dock inte någon annan, utan bild av något annan/annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Som om du inte får nog av mig IRL, men jag måste faktiskt invända lite..
Vad sägs om följande: Den inre kritikern är trots allt ingen annan än du själv. Jag håller absolut med om att det finns en motpart i medvetandet som gång på gång knäcker dina sporadiska infall och idéer, men är det inte just den motparten som är du? Liksom en vetenskapsman måste försvara sin revolutionerande tes mot den vetenskapliga akademin, måste inte nya tankar och idéer försvara sig mot ditt redan uppbyggda väsen? Måste inte den nya idén gå igenom en prövning från ditt eget fundament, dina egna logiska och rationella postulat? Är inte det kritikern? För om du säger att kritikern är din bild/föreställning av något/någon annan än du själv, har du då inte redan accepterat idén som din? Tror knappast du skulle kritisera dig själv med hjälp av argument som du själv inte trodde på, eller? ;P Puss
Skicka en kommentar